lördag 15 juni 2013

Vätternrundan avklarad.

Vi lämnade Malmö runt 15.00 tiden med en bilen lastad med tre cyklar och ett glatt gäng SS S:T Knutare. Fyllde på energin i Jönköping iform av tidernas äckligaste pizza,  trodde jag skulle kräkas. Fortsatte färden mot Motala. Cyklade och hämtade nummerlapparna, kände att jag hade ont i rumpan sedan Husiesvängen. Sov lite i bilen inban det var dags att klä på sig. Det var kallt och mycket blåsigt. Fundera om jag verkligen tagit med mig tillräckligt med kläder. När vi kommer till starten kommer Pontus på att han inte har chipet på hjälmen som tar tiden. I lagom panik cyklar han tillbaka till bilen utan att hitta det han söker. Det är 10 minuter kvar till start. Vi kommer på att han den på bsksidsn av sin nummerlapp. Vi startar som ett starkt lag 00.10. Det är 13 s/m motvind och natten är mörk. Jag känner at min rygg och rumpa och undrar hur detta ska gå. Stannar vid första kontrollen efter ca 4 mil. Jag slänger långbyxorna och smörjer in kroppen i liniment.  Vi trampar vidare. Hamnar i en brs klunga som minskar motvinden.  Vid sju mil vill resten av laget haka på en snabbare klunga men jag inser att jag inte kan hålla det tempot. Vi skiljs åt. Jag hittar tillbaka till "min" klunga och kör på. Tappar bort den vid nästa stopp. Trampar vidare i motvinden ända till Jönköping,  solen spricker genom molnen och peppen är hög. Ryggontet försvann.  En mil innan Hjo inser jag att jag kommer skita på mig om jag lyfter rumpan från sadeln. I lite smått panik ser jag över vilka möjligheter jag har och konstaterar att jag måste hålla ut tills stoppet i Hjo, det var enklare sagt än gjort. För att hålla tankarna på annat började jag sjunga på en egenkomponerad sång " Who wants to poo? I wanna poo all over Hjo, I wanna cover all Hjo in poo, that's what I'm gonna do..." det hann bli många verser innan jag kom fram. Taktiken fungerade. I strålande solsken cyklade jag vidare,  hängde på lite olika människor och ibland körde jag själv. De fem sista milen var de värsta i mitt liv trots att det rullade mycket nedför. Rumpan gjorde riktigt ont och jag var säker på att mitt kön vid det här laget var skavt och blodigt. Vid två mil kvar höll jag på att börja gråta men sa till mig själv "Har du energi att gråta så har du fan energi att trampa på snabbare! " sista milen snitta jag 29 km/h i motsatts till de 20-23 km/h jag ägnat mig åt de senaste milen. Spurtade med en gubbe in till mål och kände glädje över mina 13 h 47min. Pontus hade kört i mål två timmar snabbare än mig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar